När livet vändes upp och ner. Del 2.
Här kommer del 2,
De mest kaotiska dagarna var förbi.
Vi fick byta till ett större rum, vi var inte längre isolerade. Vilken frihet. (Är man isolerad får man inte lämna rummet, utan vid lunch fick vi plinga på en undersköterska som fick hämta till oss. Så när vi inte längre var isolerade kunde det bli lite mer ”vardag” )
Jag slutade anteckna när allt blev lugnare, så svårare att skriva del 2. Men andra veckan vågade vi oss äntligen ut. Livrädda såklart och krampmedicin redo ifall det skulle hända när vi var iväg. Första gången vi gick ut var dock inom 200 meters radie till dörren in. För varje dag som gick vågade vi oss lite längre bort. Var skönt och komma ut men läskigt på samma gång. Våra närmsta vänner kom på besök. Vi fick pausa sjukhuslivet för en kort stund, välbehövligt. Sixten och mormor kommer på besök igen och de ser verkligen skillnad på att Vega är mycket piggare nu. Sixten och Manne går o leker lite i lekterapin för att få lite tid tillsammans. Vi gick till stadsparken och lekte, så mysigt i allt det jobbiga. Och vi behövde verkligen få hänga ihop med våran siggeman. Som vi saknade honom under denna sjukhustid men det var skönt o veta att han hade världens bästa sommarlovsveckor med mormor. Sixten har verkligen varit så duktig under den här tiden.
Efter lekparken blev det pizzamys på rummet. Allt var lite mer som vardag trots medicinering ronder osv.
Kompisarna Svea och Bianca kom och hälsade på och piggade upp Vega. ♥
Dagarna flöt på och vi började ändå se att vi snart får komma hemåt förhoppningsvis. Allt hängde såklart på om virus hade lagt sig vilande igen annars skulle det bli ytterliggare minst en vecka med medicin. För att kolla om herpesviruset lagt sig krävdes ett nytt ryggprov. Detta planeras att tas torsdagen den 1 augusti tror jag det var för medicinkuren varade i 3 veckor och skulle vara klar den 3 augusti. Så för att vi skulle få komma hemmåt var detta provet tvunget att tas innan såklart, men här uppstod det lite problem. Inga problem i jämförelse hur det var första tiden men när allt varit lugnt ett tag var detta oerhört jobbigt med, o när man är på gränsen till att inte orka mer så ja då krävs det ju inte så mycket för att man ska bryta ihop.
Det som hände var att när ryggprovet skulle tas protesterar Vega så mycket så de kan inte ta något prov, hon protesterar(skriker och gråter) trots bedövning på ryggen och lugnande. Vi var inte med inne i rummet först för vi tänkte att det nog går fortare om vi inte är med, och erfarenheten vi hade sen första ryggprovet gjorde oss stressade. Efter en stund kommer en av läkarna och hämtar oss för att se om Vega vill äta lite så hon lugnar sig. Hon är så ledsen här, hon har svårt att äta för att hon är så ledsen. till slut får jag henne lugn och hon äter lite och sen somnar i famnen, då testar vi igen. Lägger henne på britsen, hon sover/slumrar lite nu. Läkaren lyckas sticka och Vega sover fortfarande, ja äntligen funkar det tänker jag. MEN det kommer ingen vätska... fan. Läkaren får testa på ett annat ställe, men här är det som att de inte är någon bedövning för så fort nålen nuddar huden vaknar Vega och är så arg och ledsen igen, aldrig sett henne så. Här avbrytes försöken, läkaren säger att Vega får vila nu och att vi fortsätter senare under eftermiddagen/kvällen. Vega skriker i en timme efter detta. Stackars vår lilla tjej. ♥
Vi vill veta om herpesviruset har försvunnit men vi vill inte att Vega ska behöva må så dåligt för att få reda på det. Men vi försöker ladda om för att försöka igen om några timmar. Det som var positivt med att det inte gick var ju att det är ett klart friskhetstecken att Vega protesterar, natten vi kom in hade de bara lite bedövning på ryggen, inget lugnande och då sov hon sig igenom det trots att vi höll på i över en timme. Då inser man hur dålig hon var.
På eftermiddagen kommer läkaren in och säger att de inte kommer försöka ikväll igen, de tycker inte att det är hållbart. Läkaren har istället pratat med narkosen om de kan hjälpa till dagen efter så att Vega inte behöver känna något, så blir det. Dagen efter blir det sövning för att ta ett ryggprov.
Ännu en sövning får vår tjej gå igenom.
För att vi ska hinna få svar innan helgen, var provet tvunget att vara i kalmar senast kl 14 för att de skulle hinna analysera det. Vi var i op salen för sövning runt 11. Vi var nog mer stressade än läkarna. Jag var med inne tills vega somnade sen fick jag gå ut och vänta, väntan som känns som hundra år. Men läkarna som tagit provet kom ut runt 11:15 ca med provet i handen och sa snabbt att det hade gått bra och att Vega snart kommer till uppvaket men att de sprang till taxin som väntade på att köra detta provet till Kalmar. Fantastiska läkare verkligen.
Efter ytterliggare en stund kom de med Vega och vi fick följa med till uppvaket. De hade inte behövt söva henne så mycket så Vega vaknar ganska snart och vill äta och sen somnar igen. Sen tillbaka till barnavdelningen efter någon timme.
Vi satt denna eftermiddag på nålar och inväntade provsvaren, även denna väntan alltså. Vi funderade ett tag på att gå ut för att få lite luft men vi tänkte då kanske vi missar om läkaren kommer och ska berätta, så vi satt inne i vårt rum hela denna fredagen. runt 18-19 kom läkaren in, hon log. Jag hoppades att det var ett tecken men vågade inte riktigt heller tro för mycket. PROVSVARET VISADE INGET AKTIVT HERPES! Fatta lyckan! Jag grät, äntligen skulle vi snart få komma hemåt. Vi gick ut efter detta besked och firade med en glass på stan.
Lördagen kom och vi skulle äntligen få komma hem, dock lite läskigt. Inte bara att trycka på en knapp om något händer. Men vi fick direkt nummer till avdelningen så vi kunde nå sköterskor och läkare om det var något, det var en trygghet. Vi fick komma hem på permis för Vega hade ju sin cvk kvar som vi skulle ta bort kommande onsdag. Men vi fick vara hemma från lördag till tisdag, det var skönt men samtidigt väntade vi nästan bara på att det skulle bli tisdag så vi kunde åka tillbaka och få bort den där cvkn som Vega mer än gärna slet i.
Under permisen hann vi med och besöka världens bästa park och njuta lite av sommaren innan den var slut. Men jag rekommenderar inte att se bröderna lejonhjärta efter det vi varit med om. Oj vad jag grät, grät för det var så nära att våran lilla tjej fick komma till nangijala. Tacksamheten som finns hos oss till barnavd i Västervik går inte att beskriva.
Skönt med permis tyckte Vega. Det märkte vi i alla fall när vi kom tillbaka till sjukhuset på tisdagskvällen, våran lilla snackare var helt tyst, vi reagerade inte så mycket först på det men sen blev det så tydligt och när vi sen kom hem igen då kom snacket igång igen.
Att ta ut cvkn var också en pers men allt gick bra, men de fick söva henne mer än vad de hade trott innan. Tog låååång tid innan hon vaknade. Sen väntade vi på att hon skulle kissa, men hon gjorde det inte och hon hade mycket i blåsan så efter en stund va de tvugna att försöka tömma. Sätta kateter på en sån här liten var de inte riktigt vana med, tre stycken försökte. Men det gick inte.
- jag tänkte snälla lilla vega kissa bara så blir allt bra så slipper du kateter. Efter några försök hämtar de en till sköterska och hon säger men prova med en varm trasa på magen, efter nån minut kom det äntligen, tänk vad glad man kan bli av att se nån kissa. Det tog så lång tid på uppvaket så vi fick stanna en natt på barnavdelningen. Men torsdagen den 8 augusti kom vi äntligen hem! Fyra veckor på sjukhuset blev det. Nu hoppas vi att vi aldrig mer behöver vara så mycket på sjukhus igen.
Glad tjej påväg hem!
Jag har säkert glömt/förträngt en massa saker men så funkar vi väl, jobbiga saker vill vi inte minnas.
Hur är det med Vega nu då? Hon mår bra, en glad liten tjej som charmar oss varje dag. Ska skriva ihop något längre om det i ett annat inlägg, annars blir detta så långt.
Men innan jag avslutar vill jag verkligen skriva om hur fantastiska personalen på barnavdelningen i Västervik är, utan dom vet jag inte hur livet skulle sett ut nu. Snabba beslut som var avgörande för att vi skulle få med oss Vega hem. Evigt tacksam.