XOUICE

Ibland går inte saker och ting som man tänkt sig. Tough Viking 15 km startade och jag var sjukt taggad och laddad för att klara detta och den extra överkroppsstyrkan jag har byggt på mig det senaste halvåret skulle få bekänna färg. Mellan 2-3 km in i loppet hoppar jag ner från en container och landar på mitt vänstra ben och knät viker sig in mot andra benet. Jag är instabil i det knät pga obefintligt korsband. Jag kliver åt sidan jag vet vad detta innebär egentligen, ge upp. Men jag försökte lunka fram eller halta är ett bättre ord, tog mig knappt 100 meter längre fram och börjar där inse att loppet inte kommer gå att genomföra. Den besvikelsen. Tränat stenhårt inför detta och så försvinner chansen att testa sina gränser på grund av mitt knä. Smärtan kan jag ta men just nu är besvikelsen större. Ni som känner mig vet att jag inte gråter ofta men där och då kom tårarna.

Käraste manneman frågade om han ville att han skulle bryta han med men såklart tyckte jag inte det så jag sa till han att köra extra för min skull. Han gör en kanon tid på 2 timmar, han är som gjord för dessa lopp.

Åter till besvikelsen, ska försöka smälta detta. Jag tillåter mig själv att tycka att det var surt men försöker tänka positivt ändå. Tur att det här hände i början och inte i slutet för att bryta när man nästan är i mål hade inte varit kul, jag hade ju mer än en mil kvar. Jag har klarat den korta tough Viking i år, och för att tänka positivt slapp jag springa genom 10 000 volt.

När besvikelsen har lagt sig och svullnaden har lagt sig på knät då är jag tillbaka. Revansch kommer!